Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

(28/6 2008)

I alla tider har fruktan varit drivkraft, och där fruktan får härja fritt sida vid sida med girighet, maktbegär och egocentrering blir moralen skrämmande låg.

Jag behöver inte gå längre än till mig själv faktiskt.
Under en period av mitt liv var jag så angelägen om att inte tänka eller känna att jag envist försökte dränka alla hjärnans och hjärtats försök till dylika tilltag med hjälp av alkohol och andra droger. Så länge jag hade vad jag ansåg vara tillräckligt av hjärndödande preparat var allt lugnt och fridfullt, men när jag började inse att det inte skulle räcka i evig tid grep fruktan tag i mig, och min nivå av moral stod i direkt paritet till min nivå av fruktan. Ju starkare fruktan desto lägre moral.

I början av min ‘karriär’ som beroende fick mitt moraliska förfall inte särskilt förödande konsekvenser rent socialt, det var mest samvetet som tog stryk, och det kunde jag ju döva med lite mer kemikalier. Det blev självklart värre med tiden, till största delen eftersom jag ju fick mer och mer att försöka tränga undan, för ju längre tiden gick, desto mer idiotiska saker gjorde jag. Jag fick alltså ännu mer skuldkänslor som jag var tvungen att döva, det gick åt mer droger, jag blev räddare och räddare och jag nådde slutligen en punkt i mitt liv då jag var så full av fruktan att det knappt fanns plats för någon moral alls. Det föreföll då inte bara möjligt utan även självklart att ‘låna’ pengar ur min sons sparbössa för att köpa ett par gram amfetamin.

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Jesus – han den där snickaren från Nasaret ni vet – var en schysst kille, det är de flesta överens om, oavsett om man tror att han var Guds son eller inte. Han kom dock med påståenden som gjorde att han framstod som farlig för maktens män. Det sägs att han själv gick ut med informationen att han var Judarnas Konung, och andra människor i hans närhet hävdade att han var Kungars Kung. De som hade makten i hans område – de judiska fariséerna samt prefekten Pontius Pilatus – gillade inte alls tanken på att någon uppstickare skulle komma och snyta deras förmåner ur händerna på dem; de fylldes av fruktan. Vad hände? De såg till att han – snickaren – fick det värsta av straff: han korsfästes (men inte förrän han hade piskats å det värsta samt blivit offentligt förnedrad).

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Fredrick Federley är typexempel 1A för min teori. Skräcken för att bli tagen i örat (alternativt bli utsparkad) av partiledningen gjorde att riksdagsledamot Federley fullkomligt övergav sina ideal, sina väljare samt de liberala värderingar han påstod sig stå för. Medan herr Federley ändå var i farten övergav han tydligen även sitt förnuft, för om han hade tänkt lite längre än näsan räcker så hade han med all säkerhet kunnat lista ut att ett tryck på “Ja”-knappen i FRA-voteringen skulle komma att skjuta inte bara hans politiska karriär i sank utan även hans rent personliga dito.

Fredrick Federley och resten av riksdagen hade inga som helst problem med att
1) försöka smyga igenom FRA-lagen utan att svenska folket skulle veta så mycket om det.
2) när folket väl fick reda på det, ljuga sig blå om vad lagen egentligen får för konsekvenser.
3) nogsamt ignorera samt tiga ihjäl de scoop om FRA’s brottsliga verksamhet som dök upp dygnen före voteringen.
4) skapa ett fegt tredje svarsalternativ till en votering där det faktiskt bara behövdes “Ja” och “Nej” – för att köpa lite tid.
5) låta övervakningsivrarna lägga vackra sidenband kring lagen som i alla fall luktar skit, detta enkom för att lura Sveriges medborgare.
6) rösta igenom denna lag som dödar demokratin, som i praktiken upphäver både det journalistiska källskyddet, åsiktsfriheten och yttrandefriheten i ett enda slag.

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Efter detta nås jag av nyheter om ett nationellt DNA-register, att bloggar(-e) ska registreras och licensieras, jag läser om ACTA och att vår snigelpost eventuellt ska chipmärkas.

Jag undrar hur långt dessa maktfullkomliga kräk är beredda att gå för att försöka hålla sin fruktan i schack. Vilket pris ska vi medborgare få betala för deras rädsla?

Dessutom: Hur länge dröjer det innan någon eller några av oss blir så rädda att vår moral sjunker – och hur kommer det att sluta?

Min teori: Vi hamnar vid den fjärde lådan.